Christina Kjellssons invigningstal i Regnbågsparken

Jag heter Christina Kjellsson och jag kom ut den 5 oktober 1962.

Som ni förstår var det en omvälvande händelse för mig och sen dess har jag strävat efter att komma in.

Innan ni gör några halsbrytande associationer kring detta, ska jag raskt förflytta oss till sommaren 1982 för då kom jag hit till Göteborg. På den tiden fanns det ett band med farbröder som hette Rolling Stones och de spelade på Ullevi. På vägen dit, i Brunnsparken, fick jag syn på ett gäng tjejer som hade samlats inför en demonstration. Jag tyckte att jag kände igen dem, fast jag aldrig hade sett dem förut.

Det var kanske tjugo tjejer, som såg ut ungefär som jag, som hade samma kläder som jag, dom gick och stod och skrattade som jag.
Jag tänkte:  Där är ni ju.  Jag har letat.
Jag visste att jag hörde dit. Det var första gången jag såg en grupp lesbiska och det var faktiskt mycket på grund av att jag sett den där gruppen, som jag flyttade till Göteborg på hösten.

Men jag kom inte riktigt in. Jag var en nykomling och dessutom var jag alldeles för ung för att få nån bärande betydelse i de stora sammanhangen. De stora sammanhangen cyklade omkring i innerstan, på gamla färgglada cyklar. Dessutom var det ännu inte kartlagt detta kring min identitet och om det skulle bli någon komma-in- process. Det stod skrivet i stjärnorna, ser ni! Jag återkommer till det.

Eftersom vi inte hade vare sig mobiltelefoner, datorer eller facebook så blev det till att leta sig fram i storstadsdjungeln, bland allehanda stjärnskott, irrbloss, stiftloppor och glödhoppor. En del nykomlingar tog vägen om nåt omklädningsrum och slog ett välriktat tillbakapass och på så sätt kom dom in och värvades dessutom till fotbollsklubbar, friidrottsförbund, basketlag på elitnivå eller mer stillsamma bridgesällskap i norrförorterna.

Eller så bildade de kollektiv och skaffade tolv eller fjorton katter. Alla sa att det var bättre förr och att nykomlingarna inte hade varit med på den tiden då det var bra.

Riktigt bra var det precis innan nykomlingarna kom.

I centrala Göteborg cyklade de verkligt relevanta förmödrarna. De som rökt fyrtio gånger så många rullcigaretter som nykomlingen och druckit än mer genomtänkta rödvin under decennier av dekadans och glansperioder. Förmödrarna som varit med. De som verkligen visste nåt om livet.

Nykomlingar visste inget. Inte än. Visste inte ens om de var nykomlingar eller om de bara var inne i en fas. Det stod, som sagt, skrivet i stjärnorna.

Det var som om portarna till den lesbiska världen vaktades av några mäktiga matronor, som ruvade i väldiga våningar där de satt och rökte och ritade horoskop. En nykomling skulle icke sticka upp innan horoskopet var ställt men om nykomlingen vackert väntade på sin tur, visade viss vördnad och låg lite lågt, tilläts nykomlingen ta rygg på de cyklande damerna. Då var det lite lättare att komma in, på Kvinnohuset i Gamlestan, klubbarna vid Landala torg, Pustervik och det hände till och med att nykomlingen fick komma in på Bacchus, fast personalen där sa, att Bacchus främst var till för homosexuella och deras vänner och dit räknades egentligen inga lesbiska, i alla fall inte nykomlingar.

Inne på klubben fick Nykomlingen lära sig att det var FÖRR, som allt roligt hände. Då skulle du ha varit med, sa de.

Och i det skyddande mörkret på klubbarna så redovisades de analoga astrologiska nätverken, för en lite större grupp som försökte memorera fragmenten, det var den tidens nätverk. Om det stod rätt till med stjärnorna så kunde nykomlingen vara både kvinna och lesbisk.

Den nya är väl OK, sa damerna men hon har Venus i Skorpionen.

En bit in på åttiotalet gick det upp för mig att det inte bara var Venusforskare, som var aktiva utan även framtida och samtida Genusforskare, folkbildare, fabriksarbetare, fler fotbollsspelare, vårdpersonal, spårvägare, grafiker, konstnärer, musiker, Tidningen Stina Line, media, hotell & restaurang, universitetet, flera av våra främsta Queerforskare var redan då verksamma i Göteborg, akademiker och praktiker startade Kvinnofolkhögskolan, Lesbisk Front, Röda bögar, bokcaféet Violetta Skymningar, på Första Långgatan, med termosar fulla med Södergran och glögg, Gayfilmveckorna med Fassbinder och Hanna Schygulla på Folkets Bio, RFSL avdelning 1 och 2, Gayradion, frigörelseveckor, vi kom in överallt, arrangörer, aktörer, folkrörelser, fanorna, sångerna, svartklubbarna, feministerna, anarkosyndikalisterna, liberalerna, veganerna, pionjärerna, volontärerna och idealisterna som drev restaurang Touch ideellt under många år, Alla vi som köade och dansade under bombhot, kanske kom vi in, jag tror att vi kom in. Vi som ville vara där om det skulle hända nåt.

Några som var där när det verkligen hände, de är inte längre här, dessa våra modiga och märkliga förebilder, de har förstås gått före.

Matronornas cyklar står utanför, de är förstås redan därinne. De som har cyklat före oss, rätt in i den riktigt violetta skymningen, där de förmodligen sitter i denna stund, inte särskilt imponerade, rökande, vässande sina astrologiska argument, väntar de kanske lite på oss, som kommer efter, som alltid kommit efter, vi som förblir nykomlingar ända in i evigheten, eller åtminstone tills det dyker upp några som är ännu nyare.

Denna brokiga bråkiga flock som gått före, har bildat en märkvärdig minnesmosaik, lika skarp och spräcklig, stark, bred och bräcklig, gräll, speciell, intellektuell, sensuell, lite förbannad och inte särskilt snäll men alldeles fullständigt självklar ligger denna sprakande mosaik, till grund för de utsprungna regnbågsflaggorna som vajar från Götaplatsen, över Poseidon, över Gustav Adolf torg, över den lilla skrämda napoleonbakelsen i kafeterian inne på Dalheimers hus i Majorna, över en hund i Frölunda, vajar över Vårväderstorget och hela Hisingen, via Hammarkullen, Kortedala torg, Annedal och Johanneberg, över och förbi oss där vi står och går, regnbågsflaggan som gör mig glad och inte så lite stolt över att jag då och då och nu och nu får vara en liten del i vår viktiga historia.

Tack ska ni ha!