På Historisk Mark – Arne Nilssons tal vid invigningen av Regnbågsparkeb

PÅ HISTORISK MARK

NÅGRA ORD VID INVIGNINGEN AV REGNBÅGSPARKEN 1 JUNI 2011 - Arne Nilsson

Jag känner med festivalarrangörerna enorm stolthet över att Regnbågsparken ligger här mitt i hjärtat av Göteborg. Jag känner enorm stolthet också av ett annat skäl: för att den ligger på en viktig plats i Göteborgs hbtq-historia. Här i och invid Bältesspännarparken frodades en manlig homovärld långt innan det fanns något som kallas komma ut, innan det fanns något som kallas RFSL och innan avkriminaliseringen 1944 av homosexuella handlingar mellan samtyckande vuxna.

Den här platsen var en central del av promenadstråket Rundan som sträckte sig från Heden i öster till Rosenlund i väs­ter. Det löpte genom parker och förband en mängd mojar (pissoarer), som det fanns massor av. Livet längs Rundan  bestod dels av hastiga sexuella möten och dels av socialt umgänge vänner och bekanta emel­lan. Det var delvis osynligt för omvärlden.

Här mötte man Sug-Rosa, Röda Zarah och Svarta Zarah (ja, ni förstår vilken Zarah…), Car­men, Frö-Britta, Sprit-Vilma och många andra. En del sågs som ”såna”, andra som ”riktiga karlar”. Till skillnad från de förra sågs de senare inte som homo och de deltog sällan i det sociala umgängeslivet här.

Inom en radie av ett par-tre hundra meter fanns här en mängd mötesplatser. Alldeles intill oss, vid korsningen Avenyn  – Nya Allén, låg  Lyckans Tempel. Det var en moj som hade namn efter nån som ”jämt” var där. På samma vis hade Almagrundet, en moj längre bort i Kungsparken, namn efter någon som brukade hålla till där.

Vid nordvästra hörnet av Stora Teatern nära vallgraven och inbäddad i ett stort buskage låg en av de mest besökta mötesplatserna, en stor rund moj med plats för många. Intill den umgicks på fyrtiotalet en krets av tio-femton unga sjanor (fjollor) socialt. Kom en man förbi och gick in i mojen så kunde någon av dem försvinna in efter honom, sen kanske ge sig iväg med mannen till nån mer avsides plats för att vara mera ifred. Därefter kunde han återvända till gänget och säga: ”Gud vad skön han var!”

På liknande sätt kombinerades sexuellt och socialt liv inne i det väldiga  buskaget som sträckte sig längs östsidan av Bältesspännarparken (överhuvudtaget var det mycket mera gott om buskage då än i dag). Där låg en moj som kallades Snedgången efter gångvägen som löpte i parken längs med buskaget.  Där inne i buskaget kunde till och med män sitta och spela schack!

En del av de unga sjanorna vid Storanmojen hade kanske först varit på Rivieran, det stora kaféet som låg på Avenyn, i samma lokaler där Systembolaget finns nu. Dit gick de med sina Zarah Leanderskivor – det var innan jukeboxens tid – och provocerade medvetet omgivningen med sin femininitet. Tidningarna skrev om dem och folk kom dit och begapade dem. Här utövades alltså queeraktivism mer än 50 år före det fanns något som kallades så! Andra deltagare i det manliga homolivet kunde tycka illa om dem för deras brist på diskretion, så kunde till exempel en gift man på sin promenad med frun höra sjanor tvärsöver Avenyn skrika ”tvestjärt” (bisexuell) åt honom.

Inte bara vid Storanmojen utan på olika håll här runtomkring, som vid   Kungstorget och Floras Kulle, umgicks kretsar av ”såna”. En del gick Rundan tillsammans i grupper. Och det var inte bara på Rivieran man kunde vara offensiv mot omgivningen, så kunde exempelvis unga män tillsammans med fästmör på väg över Kungsportsbron mötas av uppskattande visslingar från ett gäng ”såna” som umgicks vid bron. Och förresten, män som varit på bio tillsammans med fästmön kunde på vägen gå in i en moj och ha det skönt medan hon väntade utanför. Eller ta adjö av fästmön vid en spårvagns­hållplats och sedan gå till mojar.

På andra sidan Kungsportsbron, ovanpå restaurang Gamle Port, öppnades Toppan, Top Floor Club, då alkoholrestriktionerna lättades vid mitten av femtiotalet. Det var stans för­sta gaybar – inofficiell visserligen, men jag tror den var mera homo än vad Bee Bar är i dag. Efter en öl på Toppan gick man ofta till Parken.

Men här levdes inte bara ”det glada livet” – efter andra världskriget jagade polis och barna­vårdsmän homofiler här. Mojar revs. Strax efter att Storanmojen rivits  vid mitten av fem­tiotalet kunde man i en av stans dagstidningar se ett foto av cementplattan på vilken någon i sorg lagt en ros.

Men kvinnligt homoliv, kanske någon undrar, var
fanns det? Ja, inte ute på stan, utan mest i hemmen, i den mån det förekom. Det dröjde långt in i efterkrigstiden innan lesbiskt liv förekom i offentligheten i nå­gon omfattning. Men även då var staden mest något att ta sig fram igenom på väg till och från olika platser, inte som ett rum att vistas i, som fallet var för män.

”Tänk, hur kunde dom umgås där i och kring pissoarer, så äckligt! Och ha sex med främ­lingar! I offentligheten!” Så tänker säkert en del. Men i dag, när så mycket kamp har handlat om lika rättigheter i det normala, om parrelationer och homoäktenskap, är det viktigt att uppmärksamma sådant som fallit i skug­gan av detta. Dit hör detta slags liv, som nu i hög grad är borta. Man talar om sexualisering av det offentliga rummet, men här är det fråga om avsexualisering (och i sexualitet ingår inte bara sex utan även vänskap och nätverk, kultur och politisk kamp). Därför är det inte bara stolthet utan också sorg jag känner när vi nu är på den här platsen. Och jag har inte ens en cementplatta att lägga min blomma på. Men jag har en festivalarrangör…

***

Om detta finns mer att läsa i böckerna ”Såna och riktiga karlar” och ”En annan stad” (tillsammans med Margareta Lindholm), som går att låna på bibliotek och köpa i bokkaféet Vulgo.